Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Min mamma heter Susanne Näsström, hon är född 1971. Hon är uppvuxen här i Söderhamn och hon är en mycket genuin kvinna. Min mamma är bland det bästa som finns, utan henne skulle jag aldrig ha uppnåt så mycket i mitt liv. Även om jag är jag pga av mig och allt jag uppnåt så skulle det inte vara möjligt utan att mamma stod bakom mig. Hon har tjatat, vi har bråkat och jag har tyckt att allt hon säger och gör är sinnessjukt. Men såhär i efterhand så förstår jag varför, jag ser även att allt tjat och alla bråk inte var i förväges. Hon har alltid gjort allting för min skull, hon har alltid funnits till hands och hon har alltid stöttat mig i allt. 

Då hon är väldigt givmild och omtänksam tas hon lätt för givet, vilket är galet fel. För hon gör inte alltid allting för att hon vill, utan för att hon vill för personen i frågas bästa. Jag själv vet att jag ibland tar henne för givet, men jag är när jag kommer på mig själv väldigt noga med att visa min uppskattning till saker hon gör för mig.

Denna kvinna är kvinnan i mitt liv och jag älskar henne oerhört mycket!

Min goaste mamma!

Min pappa hette Hans Norgren och han var född 1970, han skulle med andra ord ha fyllt 40 i år den 31 augusti. Han är också uppvuxen i Söderhamn, dom bodde i Onsäng där även jag bodde som liten och i många år. Han var fåordig och lite reserverad men ville alltid ens bästa. Han trodde att allt han gjorde var det bästa för mig och mina två syskon på hans sida även fast han hade helt fel.

Han var svetsare och jobbade mycket borta, jag var hos honom varannan helg tills jag var tio år och därefter började jag bo hos honom varannan vecka då jag fick en lillebror som jag såklart ville träffa så mycket som möjligt. Vi bodde dom sista åren i hans liv på Knäcktslätten och sedan köpte vi ett hus på Baggargatan (för dom som inte vet så är båda ställerna rätt centralt). På Baggargatan hann vi dock inte bo speciellt länge innan pappa gick bort.

Pappa träffade en tjej som heter Anna när jag var ca tio år som han fick min lillebror tillsammans med. Han fick även min lillasyster tillsammans med henne ca 5 mån innan han gick bort.

Jag har tyvär inte så mycket mer att berätta om honom då jag inte minns speciellt mycket av någon konstig anledning, han var som sagt fåordig och vi hann knappt skapa en sådan relation då vi talade om våra problem med varandra eller så. Man gjorde inte det med honom utan det var med mamma eller Anna man gjorde det. Pappa hade en annan syn på allting, han var trotsallt en Norgren.

Jag har hela mitt liv jobbar för att göra honom stolt, mitt mål i livet var att göra allting för att han skulle vara stolt. Han var stolt över mig, men sa det aldrig. Vilket fick mig att tro att han inte var det.. Jag ville så gärna höra att han var stolt över mig och att han uppskattade mig. Det var mitt mål och är kanske lite fortfarande, jag gör mycket för att göra honom stolt och varje gång jag lyckas med något så påminns jag om hur gärna jag skulle vilja ringa honom och berätta att "pappa, nu har jag fått barn, nu har jag fåt körkort eller nu har jag fått jobb och har flyttar hemifrån". Sånna saker man ska kunna dela med sina föräldrar. Framförallt körkort och jobb vet jag att det var något som min pappa ansåg vara mycket viktigt. Så jag VET att han skulle vara stolt för att jag fått dom båda.

Min pappa gick bort 2005-07-29 och även om det är över fem år sedan han togs ifrån oss så saknar jag honom inget mindre idag än vad jag gjort tidigare. Jag känner inte någonstans att det är mer okej. Däremot så har jag lärt mig att leva med faktum att jag faktiskt inte har en fysisk pappa längre, men jag har ingen pappa mindre. Han finns med oss och bland oss. Och jag vill tro att han ser ner på mig och ler av stolthet. "Det det är min dotra det".

R.I.P - Älskade pappa! Du fattas oss <3

 

Elin

29 november 2010 13:38

Jag ryser!
Grymt skrivet!

http://assessment.blogg.se

Josefine Norgren

29 november 2010 17:29

Oj, tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, som rubriken lyder så var det ju ett tag sedan det var någon form av aktivitet på denna blogg. Har liksom tappat stinget, har inte så mycket att skriva om så det känns enformigt att skriva och skriva.   Men ska köra en snabb updatering om liv...

Borde förmodligen börja inlägget med att skriva något i stil med "Ja, nu har det väldigt längesen igen då". Men hoppar det denna gång, dom som läser bloggen vet att det var VÄLDIGT längesen jag uppdaterade. Borde sedan fortsätta med något i stil med ...

I fredags gick jag, Johannes och Melvin ner på stan. Melvin lekte i lekparken och så åt vi en varsin glass i det fina vädret. Efter ca 2 timmar gick vi hemåt för att göra lite lunch, påväg hem ringde en vän till Johannes och ville följa med hem. Så v...

Detta inlägg blir inte speciellt intressant eller långt, har inget att skriva om egentligen.   Melvin har fortfarande feber, haft det hela veckan. Det är så ledasamt att det alltid är något, är inte han sjuk så är jag och tvärtom. Det börjar bli ...

Fick en kommentar där en tjej efterfrågar fler bilder, skriver ju så sällan men ska absolut försöka lägga upp någon bild vid varje inlägg. Denna kommentar är det första livstecknet på länge, det händer inte mycket på denna blogg inte.. hmpf!   Hu...