Sist William var här blev vi alla sjuka, vilket vi fortfarande är (3 veckor senare). Den det är som mest jobbigt för är Melvin, han har en enorm hosta som aldrig ger sig. Den håller honom vaken dag som natt, man märker nu att han verkligen börjar ledsna. Stackarn, säkert gör det ju ont också. Man ser hur gärna han vill sova och hur arg han blir då han inte kan, i det läget är jag också så maktlös. Jag kan inte göra något alls för att hjälpa honom, det lilla jag kan göra för att underlätta har jag givetvis gjort.

Johannes har varit i Sthlm denna vecka och jobbat, jag har saknat honom som en tok. Och idag efter att jag hade varit på stan och fikat med Mathilda, då jag var påväg hem. Möter jag honom i teaterbacken, och gissa om jag blev glad. Det var verkligen en överraskning då jag trodde han skulle komma hem idag (torsdag) egentligen. Men det var underbart att få hem honom igen, det har verkligen varit tomt!

Det är vid såna här tillfällen man inser hur mycket man tycker om personen i fråga. Som jag skrev i förre inlägget är jag och Johannes alltid upp i varandra, därför är det sällan man visar hur mycket man uppskattar varandra och saknat varandra kommer jag inte ens ihåg sist vi gjorde (innan dom här dagarna). Jag tror att det är vettigt att komma ifrån varandra såhär någon gång ibland, för att hinna sakna varandra. Det är jobbigt då han är borta, men det är så fruktansvärt underbart då han kommer hem. Känslor man inte känt på länge väcks till liv!

Melvin har precis vaknat, för att äta lite och som vanligt pga den där förbannade hostan. Men det låter nästan som att han somnat nu faktiskt, så då ska jag ta med mig min sambo till sängs för att dejta John blund i någon timme innan Grodan vaknar ännu en gång.

Hörs vidare under morgondagen eller ska man säga senare idag? Hur som helst.. På återseende!