Jag har bloggat förut, men då var det ett sätt för mig att övervinna smärtan ifrån min pappas bortgång. Nu och här har jag gjort en nystart, här ska jag skriva om mitt liv som det ser ut idag. Jag ska här skriva om min vardag tillsammans med min snart 6 månader gamla son, min sambo och hans barn (snart 3 år).

Detta gör jag mest för att skriva av mig, men också för att sedan kunna se tillbaka på denna tid då Melvin (min son) var liten och hans framsteg och utveckling. För tiden kan ibland rinna lite väl snabbt mellan fingrarna. Vilket känns en aning skrämmande, det gör i och för sig hela situationen.

Jag, min sambo Johannes, hans barn William och min son Melvin bor i en tvåa på Nygatan i Söderhamn. Vi flyttade in här tillsammans i maj, då vi hade "på-låtsas-bott-tillsammans" ett tag innan i den lägenhet Johannes hade innan. Men för att kunna skapa och utveckla beslöt vi oss för att ta en ny lägenhet där allt är nytt. Inget förflutet, bara nytt. Lägenheten i sig är otroligt fin, men jag håller nu på att kvävas i denna LILLA lägenhet! Man märker inte av det lika väl då det bara är jag, Johannes och Melvin. Men varannan helg då även William kommer, blir det oerhört trångt. Han är ju som sagt tre år och behöver lite mer utrymme än Melvin.

Att lägga barnen är en utmaning i sig då det är en stor ålderskillnad, vilket medföljer olika läggtider, vakna tider och allt det där. Så ett problem vi har är att barnen väcker varandra. Att alltid behöva tissla och tassla på tårna är i och för sig också ett problem, om man nu kan uttrycka sig så. När jag och Johannes beslutar oss för att gå och lägga oss vågar man knappt andas i rädsla för att väcka den ena eller kanske båda. En nysning eller en host så är dem små liven vaken. Vilket i sig är en påfrestning för hela situationen.

Att hela tiden vara upp i varandra är också en påfrestning. Visst, vi bor ihop för att vi älskar varandra och vill spendera våra dagar tillsammans. Men i och med arbetslösheten kan det kännas som vi spenderar en minut för mycket med varandra.

Men jag älskar situationen, det är så fruktansvärt mysigt. Det är underbart att känna den kärlek och lycka jag idag gör. I och med Melvins födsel blev allt som i mitt liv var jobbigt, en aning lättare. Jag kan inte påstå att jag idag inte saknar och söjer min pappa. Det gör så ont i mig att Melvin aldrig kommer få träffa den man som gjort mest intryck på mig någonsin, det gör även ont att pappa aldrig får träffa världens absolut sötaste och underbaraste pojk. Men jag tror ändå att dom båda någonstans kommer att ses, då dom kommer älska varandra så som jag älskar dom båda!

Jag ska nu ta mig en dusch medan Melvin fortfarande sover, vi ska sedan ner på stan för att ta en fika tillsammans med Mathilda. Vilket är på tiden! Jag lovar att försöka skriva ofta och skriva så intressant det bara går, men jag har dock lovat sånt förut och tyvär inte kunnat hålla det :/ Men känner nu att det är dags att dokumetera vad som händer i Grodans liv, så förhoppningsvis går det bättre nu.

På återseende!