Nu var det längesen jag skrev, igen, men det finns ingen ork till att skriva. Det händer så lite också, så därför känns det mest tjatigt att skriva. Det blir samma saker liksom. Hur som så har oturen ännu en gång smygit ikapp oss, allt vad lägenhet heter kan vi ju bara glömma. Vilket gör mig så frustrerad och oerhört ledsen om jag ska vara ärlig. Det är så frustrerande just för att jag vill så mycket, så mycket som inte går här. Framförallt så vill jag kunna sova i vår säng, vilket vi inte gjort på fan vet hur länge. Vi kan ej gå och lägga oss där för då vaknar Melvin, därför sover vi på soffan. Vilket är fruktansvärt oskönt och sen så spelar det ingen roll hur många timmars sömn man får, man känner sig lik förbannat helt outvilad.

Förövrigt vill vi ha William oftare också, vilket inte går så länge vi bor i denna lägenhet. Det är frustrerande att det ska hänga på lägenheten, men så illa är det. Det fungerar ej att bo så många i denna lilla lägenhet, så det får vänta.

Problemet är att vi ej får stå på en lägenhet själv i och med att vi inte har en tillräcklig inkomst. Jag har ju föräldrarpenningen och Johannes stämplar och det är inte tillräckligt, vi har ingen nära som kan stå på lägenheten av olika skäl. Så vi vände oss därför till Soc och frågade om dom inte kunde stå på första-hands kontraktet, vilket dom från början sa inte skulle bli några som helst problem. Sedan ringde dom upp efter en vecka eller liknande och sa att det gick inte alls. Vi får helt enkelt vänta tills någon utav oss får jobb, var deras ord. Men hur fan tänker dom då? Skulle Johannes bestämma sig för att ha William mer än vad han har idag, är vi ju tvungen att separera och i det läget är Soc tvungen att stå på två lägenheter och dessutom hjälpa oss båda med den ekonomiska biten. Så varför inte bara stå på ett kontrakt och inte behöva betala en krona? Jävla idioti. Det är förövrigt helt okej att bo fyra stycken i ett sovrum, tycker dom.

Man börjar liksom tappa hoppet allt mer, det börjar kännas lite meningslöst och framförallt väldigt hopplöst. Varje gång man placerar hoppet som högst så kommer bakslaget som hårdast. Det är liksom inte meningen att saker och ting ska gå som vi vill. Men nu ger jag upp, jag slutar hoppas. Genom att göra det kan jag inte längre bli besviken och ledsen. Jag får helt enkelt bita ihop och försöka få situationen här att fungera.

Jag ska förövrigt söka dagisplats åt Melvin på måndag, ska även börja se mig omkring efter något jobb eller liknande. Måste ju ut på något då föräldrarpenningen är slut, vilket är om ca 3 månader :S Men oturen fortsätter väl göra livet surt för mig, jag kommer väl få sitta hemma obetald resten utav mitt liv. (Låter väldigt uppgiven och deppig, riktigt så illa som det låter är det kanske inte. Men känner att det är läge för lite självömkan)

Melvin är super gnällig hela tiden, han blir hysterisk om han inte får som han vill. Börjar bli mycket Norgren över lillis, frågan är om det är positivt eller negativt. Han står själv nu också, kortare svängar dvs. Men det är ju alltid något. Han sover hela nätterna nu igen iallafall, vilket är ett stort plus. Nackdelen är ju då att det inte gör mig något i och med att soffan och jag inte är speciellt överens på nätterna. Nu ska jag sluta, usch. Hatar att behöva vara såhär negativ, verkligen hatar!

Melvin sover, ska därför ta mig en dusch.

På återseende.