Jag förstår inte hur man kan säga att man inte "klarar av" att ha sitt egna barn vid en viss tidpunkt. Hur man kan när man träffar sitt barn så sällan avstå ifrån att ha honom. Jag börjar bli så förbannat less på att hela tiden få tjata mig till sånt här, jag tycker inte att jag gör annat än att tjata men det bli inget bättre. Visst, jag förlorar ingenting på det. Jag har min son jämt, vi skapar en relation, en trygghet och allt det där. Medan han avsäger sig det mesta och går miste om allt det där. Det gör mig så fruktansvärt illa just för Melvins skull, även om han idag inte lider utav det så kommer han göra det en vacker dag. Han kommer tycka att det är skit jobbigt att hans pappa inte ville/vill? (vem vet) ha honom. Han måste ju känna sig förbannat oälskad av den. Hur som helst, jag älskar honom, mer än något annat och jag ska finnas där för honom för evigt. Jag kommer alltid göra allt för att han ska få det bäst!

Vagnen är såld nu också, har köpt ny ockå. Har dock inte fått den, men har lyckligtvis inte skeppat iväg den gamla heller. Känns skönt faktiskt!

Idag har vi varit på babysim, det gick som vanligt bra. Han verkar älska att bada, vilket är roligt. Innan babysimmet var jag, Johannes och Melvin ner till lekparken så lilleman fick gunga lite och åka lite rutchkana. Man börjar märka att lilleman inte längre är så himla lite. Snart sju månader, sju hela månader, det är otroligt. Det har gått så fruktansvärt fort.

Förövrigt så har det väl inte hänt något, inget alls faktiskt. Det står hemskt still, allting. Vilket börjar kännas oerhört frustrerande. Var till Amanda och Sebban förra helgen, gjorde inget speciellt. I helgen kommer William hit, hoppas verkligen jag hinner få nya vagnen tills dess så vi kan ta oss några långpromenader och leka lite i skogen eller så. Sysselsätta dom små liven.

Min mor tycker att det är på tiden att jag försöker få någon ordning på Melvins nattning, hon tycker att jag måste sluta guppa med honom för att få honom att sova. Vilket jag håller med om, men visst folk hur han är på kvällarna så förstod dom nog av vilken anledning jag fortsätter. Fast ska nog försöka, vet dock ej hur. Fem-minuter metoden var ju inget för mig, men får kanske bita ihop och köra ändå. Det är ohållbart att sitta så som jag gör, så vad gör man inte?

Flytt är fortfarande något som står överst på min önske-lista, vill verkligen flytta ifrån Söderhamn och till en större lägenhet. Man börjar märka att det är på tok för trångt, inte bara när det gäller till ytan. Gäller även ljud och allting. Ingen kan sova så länge inte ALLA sover, ingen kan vara vaken så länge inte alla är vaken, man kan inte spola toaletten om Melvin sover. Jag kan inte lägga Melvin om William sover, vaknar Melvin så vaknar William. Det är så många saker som försvårar situationen. Jag är less på att gå hand i hand med oturen, vill gärna få bekanta mig med turen nu. Det känns som att det är på tiden!

Ska nu kika lite på tv och umgås med Johannes innan jag ska gå och lägga mig, börjar bli dags så man orkar upp med gnällspik i morgon. För fy tusan vilken sådan han är numera, tror det är tänder på G och så spelar antagligen åldern in en aning också. Det händer tydligen mycket just nu. Vilket man märker av, hör och känner.

På återseende