Konstigt nog så är det en sån där period nu då jag saknar pappa jätte mycket, vilket kommer lite i ofas. Det brukar vara vid födelsedagar, årsdagar, eller andra stora grejor. Men det kom nu, kanske är det i efterhand på hans födelsedag och 4 års dagen. Men det är väldigt olikt hur jag brukar känna mig, jag har bara en känsla inom mig. Annars brukar det vara rätt uppenbart att det faktiskt inte är som det ska, men det är som det ska nu. Jag tycker inte att det är fullt lika jobbigt längre. Jag vet inte om det beror på att jag inte vill gå runt och deppa dagar i ända för Melvins skull eller om det helt enkelt beror på att jag kommit till ett skede i livet då det faktiskt är mer okej. Hur som helst så tycker jag mer om den här känslan än dom tidigare, det känns som att all denna tid av dåligt välmåeende kommer till någon nytta nu då jag inte alls mår så dåligt. Jag mår allvarligt talat väldigt bra idag! Med det menar jag inte att jag inte saknar pappa, eller att jag mest av allt skulle vilja ha honom vid liv. Men jag kan åtminstone ha ett fullt funktionellt liv och det är det jag kämpat för i dess år. Jag har med andra ord uppnått mitt mål, jag accepterar situationen och det är mer okej.

Jag stressar däremot upp mig över massa saker som jag idag inte kan rå på hur mycket jag än vill, det drar ner mig aningen, och jag blir så arg på mig själv för att jag går runt och tänker på alla dessa saker som jag ändå inte kan ordna. Det finns ingenting jag/vi kan göra och det är antagligen det som gör att det känns så hopplöst. Det känns som vi står här och trampar och att vi kommer göra det resten utav våra liv. Riktigt så illa är verkligheten antagligen inte, men det känns så. Vilket är frustrerande och ledsamt. Jag vill ha det annorlunda och jag vill bo annorlunda. Det finns så mycket jag skulle vilja göra annorlunda idag. Tur att man har lille Melvin som får en att se dagen, inte morgondagen. Tur att jag har honom överhuvudtaget, han är så betydelsefull! Han är mitt allt.

Tacka vet jag Johannes också, många gånger vet jag inte om jag skulle ha orkar eller klarat av många saker utan honom. Det är en sån trygghet att ha honom vid min sida, jag vet att med honom bredvid mig klarar jag det mesta. Jag vet även att så länge han och jag är tillsammans klarar vi av allt! Trots alla motgångar står vi ju bredvid varandra idag, så jag tror verkligen att vi kommer kunna möta många fler och ändå gå tillsammans efteråt. Det känns verkligen som att jag funnit min Mr. Right. Det känns så fruktansvärt bra, även om vi har våra twister och vi bråkar och tjafsar. Det är precis såhär jag vill att mitt liv ska se ut, tillsammans med Melvin, Johannes och William! Dom är min trygghet, mina favoriter och mina skatter!

Det blev mycket känslor denna dag, men ibland behöver man faktiskt släppa en sådan bomb. Och det kändes som att det var läge idag. Nu ska jag byta på Skrutten och sen lägga honom. Ska diska, plocka lite och duscha medan han sover. Sen har jag rätt mycket att uträtta senare, som inte heller känns fullt så roligt. Men det är ett måste för oss alla! Jag talar lite i gåtor också, men det känns som ett nederlag att tala om allt. Så struntar därför i det, ni får ta dom här gåtorna och klura på dem.

På återseende.

William är som sagt här, han kom sent i fredags så då han kom var det bara hem och sova. Vi kollade på Idol efter att barnen hade somnat och bara var. Igår var på Kina och åt med Johannes mamma och pappa, vilket var mycket trevligt och gott! Efteråt gick vi en sväng på stan, lekte lite i lekparken och sedan gick vi hem och gjorde kväller. Idag vaknade båda två halv sju, så jag gick upp så Johannes fick sova. Sitter nu här och har fruktansvärt tråkigt eftersom William promt ska kolla på Dora, vilket måste vara världens absolut sämsa program!

Gårdagen var full av känslor på alla sätt, det känns så tråkigt att vi inte kan flytta till en större lägenhet så barnen får eget rum. Det är så mycket som känns tråkigt, samtidigt som jag inte skulle vilja ha det nå annorlunda. Jag älskar att mitt liv ser ut som det gör, jag älskar att ha Melvin. Och att jag är tillsammans med Johannes, att vi bor ihop och att han har William. Även om allt är komplicerat så är det de bästa som finns! Hur som helst, man tycker ju att någon gång bör turen komma till även oss, inte sant?

Jag har även insett att jag hatar att bo i Söderhamn! Det känns jobbigt att alla unga föräldrar i Bollnäs känner och umgås, medan jag sitter här själv dagar i ända. Inget illa menat gent emot alla i Bollnäs, jag är snarare avundsjuk. Man läser överallt att den här dagen gjorde den det här med den och bla bla. Jag skulle också vilja ha det så, jag skulle vilja ha någon att gå ut och gå med. Jag skulle vilja gå en föräldrar grupp där alla är unga, jag skulle vilja ha någon att umgås med som är hemma liksom jag. Jag känner mig så fruktansvärt ensam! Visst, Johannes är hemma. Men ibland behöver man en kompis, någon man kan prata om sånt där som inte intresserar Johannes eller som jag redan tröttat ut honom med. Menmen, det är som det är.

Har hittat en vagn jag vill ha iallafall, men måste nästan vänta för att se så jag får den andra såld först. Lite onödigt att ha två, kanske. Och jag känner mig som sagt kluven på den frågan, jag tycker ju om vagnen. Jag älskar att det bara är jag som har en röd sådan. Jag älskar att det bara är jag som har just den som sittvagn, jag älskar att vara ensam om någon. Det är väldigt svårt här, i och med att det finns ca två affärer att handla på har alla samma saker. Men känner mig ändå lite osäker på att den är röd. Det är svårt sånt här..

Nu ska jag ge Melle mat, kanske få honom att sova en sväng. Ta mig en dusch eller så, Melvin ska till sin pappa idag så jag får någon timme HELT för mig själv idag då Johannes åker till Gävle med William. Kan ju vara skönt att ladda om en aning efter helgen. Även om denna helg har gått betydigt fortare och bättre än alla andra. Melvin har varit mindre gnällig än sist, han var ju sjuk sist William var här. Så det var lite jobbigt att ha en gnällig Melvin och en livlig William här :P Hur som helst, måste kila. Melphwin is sad.

På återseende.

Det gick jättebra på babysimmet, han blev väldigt trött tillslut och hemresan var väl kanske inte lika rolig.

Men det är riktigt mysigt iallafall, man får en stund då man bara fokuserar sig på barnet.

Fem-minuters metoden fungerar inge vidare för mig, jag står inte ut. Tillslut tar jag upp honom iallafall, även fast jag vet att jag VERKLIGEN inte borde :/ Jag får ha det så som jag har det nu, ett tag till, sen får jag pröva med detta igen då han blivit lite äldre.

Vagnen ska säljas också, vid intresse hör av er ;) Tycker om den som tusan och det är ju snygg som fan, men det får bli såhär.

Har egentligen inte tid att skriva nu, vet inte varför jag ens börjar. Men är osäker på om jag kommer ha mer tid sen, William kommer senare så.

På återseende.  

Babysim idag, har bara varit med 1/3 gånger. Vilket känns jätte tråkigt, men Melvin har ju varit sjuk. Men nu är han friskis så nu ska vi åka och bada :) Det i sig känns skoj, det är mysigt och kul att göra något med barnet i fråga. Svårt annars att göra något som man BARA gör för barnet.

Vi har blivit invarderade av bananflugor, har ingen aning om vart dom kommer ifrån eller hur i helvete vi blir av med dom. Det är flera miljoner, näst intill, och dom är ju sååå äckliga. Små vidriga djur, usch!

Jag skulle även uppskatta om dom som kommenterar kunde vara mer exakta på sitt namn. Det är hemskt svårt för mig att veta vem det är om man bara skriver "G" eller "Emelie", det finns ju väldigt många som heter exempelvis Emelie. Och G, det säger mig ingenting. Tack i förväg.

På återseende

Jag känner tyvär redan nu att det här med blogg inte riktigt är min grej, inte nu för tiden iallafall. Det är mycket med barn och sådär, så dom stunder man har då Melvin sover eller liknande så slappar man gärna. Lugnar ner sig och laddar om. Men jag ska försöka, känns tråkigt dock att skriva då det ibland blir väldigt tråkiga och korta inlägg. Men det är som det är, ingen har ju tvingat er till att läsa och ingen kommer bli sur eller liknande om ni slutar ;)

Idag kom Bea och Milo till Söderhamn för att umgås, otroligt tråkigt att det inte händer oftare. Kanske beror det på att vi bor på olika ställen, vad vet jag. Jag vill nog fortfarande flytta till Bollnäs faktiskt, men det är ju inte bara att flytta heller. Det är betydligt mer komplicerat. How ever, det blir som det blir. Då Bea var här gick vi först och fikade på Furan, det var väl gott. Men tillslut blev Melvin så surig, så då gick vi hem till oss. Väl hemma gav vi kidsen mat, strax efter det slocknade dom båda. Vi lagade mat och pratade en del, det är så skönt att prata med någon som är jämlike och någon annan än min mor eller Johannes. Även om jag älskar att prata med dom båda :) Hur som helst, det var mycket mycket trevligt och jag hoppas verkligen att det är något vi börjar göra oftare och snart igen.

Har börjat lite smått med fem-minuters metoden idag, vet inte alls om det är vad jag vill egentligen. Men i och med att jag får sitta på vår sängkant och gunga honom tills han somnar, känns det som att det är läge att göra något för att ändra den rutinen. Vilket känns på två vis, det är ju den stunden jag och Melvin har alldeles för oss själva till för att mysa. Men det känns som att det är dags, han börjar bli väldigt stor och tung och ryggen är ledsen. Vi får se hur det går, det gäller bara att jag ska orka hålla ut. Men som tur är så har jag ju Johannes, som är lite mer tålig och vrång än vad jag är. Så om inte annat kommer han tvinga mig att hålla ut  :) Idag fuskade jag väl lite, satt och gungade honom först men fick tillslut för ont i ryggen så gav mig tusan på att jag skulle få honom att somna själv. Kom tillslut på att jag skulle börja med det, läste lite om det på internet och började sedan. Klockan var då 19.40 och han somnade 19.51, så idag gick det ju bra!

Nu ska jag kika på Idol, som dock började för en kvart sen.

Förlåt för dem tråkiga inläggen, på återseende!

I onsdags förändrades allt, mitt sett att se allting och mitt sett att agera. Melvin ramlade och slog sig! Det var det värsta jag varit med om, jag har aldrig varit så fruktansvärt rädd i hela mitt liv. Usch! Vi fick åka till hudiksvall för att kolla så att han inte hade fått hjärnskakning, väl där bestämde dom sig för att vi skulle få sova över där. Det gick bättre än vad man trodde, han hade inte hjärnskakning. Han var mycket pigg och glad under dagen, så dom förstod ganska snabbt att det faktiskt inte var någon fara. Men det var fruktansvärt hur som helst! Man har ju verkligen lärt sig en läxa nu.

Förövrigt händer det väldigt lite faktiskt, man räknar minuterna. Nejdå, men det är nästan så illa. Vi gör aldrig något överhuvudtaget! Måste nästan säga att jag ser fram emot att göra något annorlunda, jobba eller gå i skolan exempelvis. Väl där kommer jag antagligen inte tycka att det är lika roligt, det kommer ju vara oerhört jobbigt att lämna Melvin på dagis. Vill inte att han ska gå då han är så liten heller, men man kan ju inte gå hemma obetald heller. Han kommer visserligen vara ca 1½ år då, så ja. Vem vet..

Ja, detta får verkligen bli ett kort. Melle börjar bli oerhört rastlös :P

På återseende!

Melvin är nu sex månader, tiden går så himla snabbt. Det är knappt så man hinner med, det känns inte alls som att det var längesen han föddes. Var till BVC igår för att ta sex-månaders sprutorna, det gick bättre den här gången än när han fick 3-månaders men han blev dock väldigt ledsen. Jag tycker det är så hemskt att höra honom ledsen på det där sättet. Visst, han gråter annars också. Men då är det på ett annat sett, han blev så fruktansvärt ledsen. Man märker verkligen att han har ont, annars gråter han ju inte för att han har ont. Utan för att han är trött, ledsen eller gnäller för att han är rastlös. Det riktigt hugger i hjärtat, usch! Men som sagt, det gick bättre denna gång. Han var mer ledsen, längre, sist. Nu blev han jätte ledsen men det gick över ganska direkt efter att jag tog upp honom och kramade honom. Nu är det gjort iallafall och så farligt var det inte.

Jag har gett honom vanlig välling och gröt nu ett tag och det fungerar jätte bra, man märker ingen som helst skillnad på honom. Han verkar inte ha nå ont i magen eller sådär, så det är ju skönt. Riktigt skönt även på långsikt.

Idag ska vi på babysim, jag har varit hemma ifrån det två gånger nu för att vänta ut hostan. Nu anser jag att det är tillräckligt bra, han hostar till lite efter att han gråtit. Men näst intill aldrig annars, så jag prövar iallafall. Han kanske inte kommer orka lika mycket den här gången i och med att han varit sjuk så pass länge, men man får bada den tid han orkar. Skönt att göra något annorlunda för en gångs skull.

I måndags bjöd vi hit Amanda, Sebban och Kevin på mat. Vi hyrde även en film som var väldigt bra faktiskt, kommer dock inte ihåg vad den heter. Dom sov kvar hos oss också, så Amanda följde med mig till BVC på morgonen. Det var en mycket trevlig kväll, morgon och dag.

I måndags stod jag på balkongen och så gick det förbi en mamma med två barn, ett i kanske fyra års åldern och ett i vagn som kanske var runt året. Det äldre barnet gick bredvid vagnen och höll den, mamman säger tillslut -"Du kan inte hålla sådär, du stoppar farten fattar du väl. Eller du fattar väl ingenting som vanligt! Korkade unge!" Barnet släpper då vagnen utan att säga något. Dem stannar till och mamman ger det yngre barnet Coca Cola i en napp flaska och så säger hon till det yngre barnet -"Får jag två bråk ungar, vet du vad som händer då?" Hon kollar då på det äldre barnet och fortsätter -"Då får soc ta hand om er, jävla skitungar!" Där står jag, helt stum. Jag känner efter ett tag hur otroligt arg jag blir, samtidigt blir jag väldigt ledsen. Just för barnens skull, jag tyckte så otroligt synd om den äldre barnet. Men hur som helst, där stod jag och kunde inte säga ett enda ord. Jag förstår inte hur man kan säga något sånt till ett litet barn, det är helt klart påfrestande att ha barn. Det är ibland jobbigt, då man inte får sova och det är en massa grin och gnäll. Men all den kärlek som finns mellan en själv och barnet övervinner allt det där. Det gör mig så frustrerad att folk som inte är psykiskt välmående eller rent av inte orkar, skaffar barn. Jag lider nå otroligt med barnen. Dom har ju liksom aldrig bett om att få bli född, utan det är vi som bestämmer det åt dom. Då måste vi väl omfamna dom med kärleksfulla armar och ta hand om dom med välmening. Fy på såna där människor och FY på alla andra som har mage att fysiskt eller verbalt misshandla ett litet barn!!

Jag har inte speciellt mycket att skriva om idag, det får bli ett kort inlägg. Jag ska lägga Melvin nu och sedan ta mig en dusch.

På återseende

Nu är helgen näst intill slut och denna helg har inte sett nå annorlunda ut än någon annan helg gjort, William är som sagt här. Han kom dock väldigt sent på fredags kvällen så när han kom var det bara att natta honom och strax efter det gick jag och la mig. Igår var vi till lekparken ett tag, vi gick sedan och handlade sen hem och gjorde mat. Nattningen med William gick utomordentligt igår, han somnade visserligen på soffan då han och jag skulle mysa. Vilket var vid sju tiden, det tog dock längre tid att få Melvin i säng. I och med att William låg i sovrummet kunde jag inte lägga honom som jag vanligtvis gör. Så det tog väldigt lång tid. Men vid nio-tio tiden sov dom båda och både jag och Johannes somnade på soffan, antagligen strax efteråt.

Idag åker Melvin till sin pappa, om en timme, det är som vanligt blandade känslor. Men jag måste lägga mina känslor åt sidan. Det som har betydelse är att Melvin har det bra och att han får ut något utav det. Vilket jag inte tycker han får, det känns som att det är omöjligt att en 6 månaders bebis kommer ihåg någon den träffar MAX en gång i veckan i någon timme. Men jag har gjort vad jag kan, jag kan inte tvinga hans pappa att ha honom mer än vad han vill. Men det känns förjävligt för mig att lämna iväg honom sådär, allra helst eftersom jag inte tror att det ger Melvin något. Hur som helst, han vet vad som gäller och i slutänden är det bara hans förlust.

Igår nådde vi botten, jag har alltid vetat vad jag känt och att det varit något utöver det vanliga. Men att jag skulle känna så som jag gjorde och bli sådär ledsen var nyttigt för oss båda att se. Vi har alltid sagt att det måste bli ändring, vi måste sluta bråka och vi måste uppskatta varandra. Men av någon anledning blir det aldrig så, vi fortsätter att bråka. Även fast vi verkligen älskar varandra och vill vara med varandra, bråkar vi hela tiden och vi vet inte vad det är vi bråkar om. Det bara blir! Men efter igår, måste det blir ändring. Jag ska lägga min själ i att se till att det ordnar sig. Jag ska verkligen göra allt som jag anser krävs. Jag kände hur mycket jag vill det här och hur ont det skulle göra om det inte vore såhär. Jag vet att vi tillsammans, med den kärlek vi känner för varandra, kommer att klara av att bryta denna onda cirkel.

Melvin ligger och sover, men ska till sin pappa om en halv timme, så dom kommer antagligen få det jätte roligt! Han är världens surpuppa så länge han inte får sova då han vill och så länge han vill, men det är ju som det är. Ska börja göra honom klar nu. Ska eventuellt gå runt forsbacka då han åkt, skönt att komma ut och få en lugn stund.

På återseende